Dirigentens sida

Det är nu drygt 40 år sedan jag gick min första kurs i dirigering. Sommaren 1970 for jag till Södra Vätterbygdens folkhögskola. Min pappa, som lett barnkören i Betlehemskyrkan tyckte väl att det var dags för mig att ta över och bilda en riktig ungdomskör. Sagt och gjort. Bosse Johansson och Malte Rondin gav mig mina första inblickar i ledandets konst. Jag lyfte mina händer – lät dem falla – och något magiskt hände!  Lennart Lundéns Gettrall, Hasslers Nun fanget an eller varför inte PB:s I Fyrreskogen. Jag minns hur roligt och fascinerande det var. Att fyra röster kunde bilda en harmoni, en klang och att jag fick leda instrumentet kör. Och sen fortsatte det med ungdomskörer här och var. Musikhögskola och att få assistera Bosse Johansson och Gustav Sjökvist, för att inte nämna Anders Öhrwall och Eric Ericson. Stora körer. Små körer. Amatörer – som liksom ordet självt – talar om kärlek till musiken.

Och sen har det liksom fortsatt. Det har väl hänt någon gång att jag har tvivlat och känt frustration över arbetet men i stort sett varje gång efter en körövning eller en orkesterövning har jag känt euforiskt glädje efter kvällens arbete. Det är ungefär som efter ett bättre Friskis och Svettispass. Man är lite utschasad, lite trött men underbart pånyttfylld.

Att bli berörd och att beröra har för mig alltid varit ett motto.  Det är inte alltid perfekt, men jag tror att jag tillsammans med mina sångare  ofta upplever den fantastiska kraft som musiken, programvalet och stämningen ger i det ögonblick då levande musik framförs.

Så vid varje konsert, efter 40 år, lyfter jag mina händer – låter dem falla – och något magiskt händer! Än en gång.

Mats Kästel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>